Burmas långa väg till fred


Publicerad i Göteborgs-Posten, februari 2012.

Aung San Suu Kyi är fri och tillåts delta i den burmesiska politiken. Samtidigt har regeringen ingått en rad historiska vapenvilor med flera av landets väpnade minoritetsgrupper. Men vägen till fred är lång i det etniskt splittrade Burma.

Tjugofyraårige Sai Hen Seng är lycklig. Äntligen ska han få göra något för sitt land och sitt folk. Men trots att han kommer från Burma är det inte det han menar med sitt land och inte heller burmeser han pratar om som sina. Sai Hen Seng pratar om Shanstaten och shanfolket, som kämpat för ökat självstyre i mer än 50 år.
Han befinner sig i högkvarteret för Shan state army (SSA), en av Burmas många väpnade rebellgrupper. Han har kommit hit för att fira Shanstatens nationaldag. Och för att ta värvning.
– Helst vill jag jobba som tolk, jag vet att det behövs folk som kan kinesiska. Men om de vill att jag börjar som soldat så är jag beredd att göra det, säger han.

Loi Taileng, som högkvarteret heter, ligger på en bergskam mitt på gränsen mellan norra Thailand och Shanstaten i nordöstra Burma. Ett bergigt landskap breder ut sig i alla riktningar.
Sai Hen Seng är född och uppvuxen i Shanstaten, men bor sedan ett år i Chiang Mai i Thailand. Där har han en helt annan tillgång till ocensurerad information än i hemlandet, och det senaste året har han ägnat åt att läsa på om shanfolkets kamp.
– Jag ser det som min plikt att hjälpa till och kämpa för fred och mänskliga rättigheter, säger han.

Han har just bevittnat morgonens militärparad och vapenshow, där unga SSA-rekryter stoltserat med allt från gamla rysktillverkade gevär från Vietnamkriget till några få moderna amerikanska automatvapen. Han är märkbart stolt och faller in i den uppsluppna stämning som råder i Loi Taileng denna februaridag. I år finns det för första gången på länge anledning att fira nationaldagen lite extra. Sedan i december råder vapenvila mellan SSA och Burmas regeringsarmé.
– Men om de fortsätter att bränna våra byar och utsätta vårt folk för tvångsarbete, tvångsförflyttningar, våldtäkter och utomrättsliga avrättningar kommer vapenvilan att vara meningslös, säger SSA:s talesperson Lao Seng från en scen framför soldaternas raka led.

Senare samma dag kommer uppgifter om att vapenvilan brutits. En SSA-enhet längre österut har attackerats, och strider har rasat under dagen.
– Det verkar handla om ett missförstånd, att regeringens order inte nått ända fram, säger Yawd Maung, utrikespolitisk talesperson för SSA:s politiska gren, i ett försök att tona ner det hela.
Men den och andra incidenter leder ändå till att SSA senare säger sig ha förlorat tron på att regeringen menar allvar med sina fredstrevare. Det lilla förtroende som byggts upp är i fara innan ens ett datum för fortsatta samtal bestämts.

Längre söderut kan en annan av Burmas många konflikter vara på väg mot sitt slut. Karenfolkets uppror har pågått i 63 år och har kallats världens längsta inbördeskrig, men sedan i januari råder vapenvila mellan Karen national liberation army (KNLA) och regeringsarmén.
David Tharckabaw, vicepresident för KNLA:s politiska gren, tonar dock ner avtalets betydelse.
– Den är ett första steg, ett mycket litet steg. Vi har gått med på att låta fienden transportera mat till sina enheter, det är allt, säger han när tidningen träffar honom på den thailändska sidan av gränsen.

Precis som SSA har karengerillan en lång lista med krav inför fortsatta fredsförhandlingar med regeringen. Alla politiska fångar måste släppas, karenfolkets mänskliga rättigheter måste respekteras, och framförallt måste regeringsarmén avsluta sin offensiv i Kachinstaten, en annan konflikthärd i norr där en 17 år gammal vapenvila bröts i juni förra året. Omkring 50000 människor har sedan dess tvingats fly till tillfälliga läger utmed gränsen till Kina.
– Det är våra minimikrav, det finns inget utrymme för kompromisser, säger David Tharckabaw.
Men vapenvilan hade inte många veckor på nacken när ljudet av granateld återigen hördes i Karenstatens djungel. En arméenhet hade attackerat ett läger för internflyktingar, och trots att regeringen försäkrade att det rörde sig om ett misstag så höjdes röster inom KNLA om att regeringsarmén måste dra sig tillbaka helt från Karenstaten innan fortsatta samtal är möjliga. Karengerillans generalsekreterare Zipporah Sein gick så långt som att hävda att något avtal om vapenvila aldrig funnits.

De många segdragna konflikterna är ett arv från kolonialtiden. Det Burma som utropades som självständigt från Storbritannien 1948 hade aldrig tidigare existerat som en sammanhållen nation, och landet kastades omedelbart in i en spiral av våld när olika minoritetsgrupper gjorde uppror mot centralmakten.
Självständighetshjälten Aung San hade mördats året innan, och med honom försvann den enda politiker som hade även minoritetsfolkens förtroende att leda unionen. Möjligheterna att nå en politisk lösning var små, men Aung Sans efterträdare och Burmas första premiärminister, U Nu, gjorde åtminstone ett försök.
General Ne Win ville däremot sätta hårt mot hårt. 1962 hade hans försvarskomplex vuxit till en stat i staten, tillräckligt stark för att genomföra en kupp och inleda fem decennier av brutal militärdiktatur.

Sedan dess har samtliga juntor anklagats för att bedriva en ”burmaniseringspolitik”, att försöka skapa en enhetsstat genom att sudda ut minoritetsfolkens kulturella särdrag och tvinga på dem majoritetsbefolkningens språk och kultur. Vissa kampanjorganisationer, till exempel US Campaign for Burma, drar sig inte för att kalla militärens taktik i landets minoritetsområden för etnisk rensning och folkmord.
David Tharckabaw från KNU har svårt att se att det skulle bli någon ändring på det inom en snar framtid, trots den överraskande förändringsvilja som Burmas militärstödda regering visat upp det senaste året.
– Vi behöver en ny konstitution. Den nuvarande är varken federal eller demokratisk, och precis som tidigare gynnas burmeser medan etniska minoriteter missgynnas, säger han och syftar på den grundlag som tvingades igenom i en hårt kritiserad folkomröstning 2007.

Konstitutionen ses av många som en garant för fortsatt militärstyre och ett frikort för tidigare juntamedlemmar att slippa undan åtal för brott begångna under juntatiden. Det sätter såväl demokratirörelsen med Aung San Suu Kyi i spetsen som de olika minoritetsgrupperna i ett svårlöst dilemma. Även om de väljer att delta i den politiska processen så kommer det under överskådlig tid att ske på militärens villkor.
Trots det, och trots att han misstänker att regeringen bara är ute efter att plundra den oexploaterade Karenstaten på naturresurser, menar David Tharckabaw att det är värt att ge fredssamtalen en chans.
– För en gångs skull verkar de vara beredda att prata istället för att slå ner oss med våld, säger han.

Samma resonemang hörs i SSA:s högkvarter Loi Taileng, med skillnaden att där är den demokratiska union som David Tharckabaw förespråkar inte lika självklar.
– Vi vill ha en folkomröstning där folket får bestämma om vi ska fortsätta vara en del av Burma eller bli en självständig stat, säger Yawd Maung från SSA och tillägger:
– Vi behöver mer än demokrati.



Mekong i fara










ikon flykt
De okränkbara
Valfeber i Burma