Rangoons fotofestival speglar politiken


Publicerad i Fotografisk Tidskrift, februari 2013.

Etniskt våld, polisbrutalitet och en färgstark valkampanj. Tävlingsbidragen på Rangoons femte fotofestival speglar Burmas snåriga väg från militärdiktatur till demokrati.

Det är tidig lördagskväll och Franska institutets lummiga trädgård i Burmas största stad Rangoon är full av folk. Besökarna strosar rofyllt omkring och betraktar utställningarna. Femte upplagan av Rangoons fotofestival går av stapeln under bar himmel.
Festivalen arrangeras av Franska institutet, och flera franska fotografer ställs ut. Cédric Arnolds serie om burmesisk ungdomskultur, Yann Laymas bilder av Paris och Bruno Quinquets anonyma porträtt av japanska affärsmän väcker stort intresse hos publiken.

Men där finns även Zhao Qui Yings starka porträtt av patienter på ett kinesiskt mentalsjukhus och Fernando Moleres bilder inifrån ett fängelse i Sierra Leone. Tre burmesiska fotografer samsas i en gemensam utställning om demokratikämpen Aung San Suu Kyis valkampanj förra året.
Nobelpristagaren och före detta politiska fången Suu Kyi tilläts i våras ställa upp i ett historiskt fyllnadsval där hennes parti NLD vann alla utom en av de platser i parlamentet som stod på spel. Aung Pyae är en av de fotografer som följde hennes landsomfattande kampanj.
– Jag sa upp mig från jobbet som modellfotograf för att följa hennes väg. Valet var en mycket viktig händelse i mitt lands historia och jag kände att det måste dokumenteras, säger Aung Pyae.

Efter 50 år av brutal diktatur håller Burma på att öppna upp. Militären styr fortfarande det mesta, men sedan juntan för två år sedan lämnade över makten till en ”civil” regering – ledd av högt uppsatta militärer – har omfattande förändringar skett.
Aung San Suu Kyi är fri och tillåts delta i politiken, omvärldens sanktioner har lättats och utländska företag står på det sydostasiatiska landets tröskel. Lättnader i den drakoniska censuren har lett till att nya tidskrifter och magasin skjuter upp som svampar ur jorden. Goda nyheter för fotografen Aung Pyae.
– För ett år sedan frilansade jag och lyckades sälja någon bild då och då. Sedan dess har jag jobbat på en av de lokala tidningarna, och nu har jag precis börjat som bildchef på en nystartad tidning, säger han.

Men trots att första numret inte ens är ute än, och trots en relativt hög lön, har han redan sagt upp sig. På omvägar fick han reda på att tidningen är det militära regeringspartiets organ.
– Jag vill inte jobba för politiska partier, jag är fotojournalist. Jag har blivit erbjuden jobb på NLD:s tidning också men tackat nej.
Han är övertygad om att han snart har ett nytt jobb. 6-7 andra nya tidningar ligger i startgroparna inför 1 april, då daglig tidningsutgivning tillåts. Idag är det ett nummer i veckan som gäller.
Aung Pyae säger att det blivit lättare att arbeta som fotograf det senaste året. Poliser och andra myndighetspersoner har vant sig vid reportrar och fotografer slipper numera att bli ifrågasatta. Åtminstone i storstaden Rangoon, landets ekonomiska centrum och tidigare huvudstad.
– Men på landsbygden och i mindre städer finns den gamla mentaliteten fortfarande kvar, säger han.

Solen försvinner bakom horisonten och den kvävande hettan i Franska institutets trädgård övergår i en behagligare temperatur. Besökarna tar plats framför filmduken för att se bidragen i festivalens tävling.
75 burmesiska fotografer har skickat in sina fotoessäer. De 17 bästa har valts ut för att visas ikväll, däribland Aung Pyaes bilder från valkampanjen. Några av essäerna är mer konstnärliga, men majoriteten är dokumentära och behandlar det senaste årets händelser i Burma.
Två essäer är tagna i Rakhine-staten i västra Burma, som förra året skakades av etniskt våld mellan rakhine-folket och de förföljda rohingya. Andra handlar om en transpersons liv i Rangoon, livet på en karaokebar, kriget i Kachin-staten i norr, och protesterna mot en koppargruva i centrala Burma som slogs ner med våld av polisen. Händelsen skapade stora rubriker och sågs som ett bakslag för den demokratiska utvecklingen.

Men när Aung San Suu Kyi, som ingår i juryn, tillkännager förstapristagaren är det ett av de mer konstnärliga verken som kammar hem vinsten. Sandra Wint Tuns poetiska essä om en papier maché-hunds sökande efter lyckan rörde publiken till tårar och var juryns favorit.
– Jag är glad över att kunna ge priset till en kvinna, för kvinnor är ju oftast bättre än män. Dessutom älskar jag hundar, säger Aung San Suu Kyi på sitt skämtsamma vis när hon överlämnar priset, en Canon 6D.
Konstnären Sandra Wint Tun har livnärt sig på sin konst i hela sitt liv, men foto har hon bara jobbat med i två år. På förra årets festival deltog hon med en essä om en ung nunna.
– Jag gillade inte att jobba med mänskliga objekt och vara tvungen att ta hänsyn till deras reaktioner. Därför lät jag en papier maché-hund berätta den här historien, säger hon.
Hennes konst är universell, säger hon, snarare än burmesisk. Berättelsen handlar om ett allmänmänskligt dilemma.
– Vi borde lära oss att vara nöjda, fånga dagen och sluta jaga runt, säger Sandra Wint Tun.





Valfeber i Burma
Mekong i fara






Burmas långa väg till fred

ikon flykt