Kao säljer sex för familjens skull


Publicerad i Göteborgs-Posten, oktober 2012, med bilder av Nick McGrath.

23-åriga Kao säljer sig för att försörja sin familj. Trots att prostitution är förbjudet i Thailand saknas politisk vilja att stänga ner sexindustrin. För mycket pengar står på spel.

Ett tiotal kvinnor rör sig oinspirerat till musiken på ett podium mitt i lokalen. Publiken består framförallt av thailändare men även turister från olika håll i världen. Alla är män.
Kvinnornas minimala utstyrsel är självlysande i det röda ljuset. För att slippa möta männens blickar fixerar de sig själva i väggarnas speglar. På trosorna sitter nummerbrickor.
Nummer 192 presenterar sig som Kok, 23 år, universitetsstudent. Hon har precis kommit tillbaka till Bangkok efter en tid utomlands och behövde ett jobb snabbt. Studiemedlen räcker inte långt.
Vad tycker du om att jobba här?
– Tja, jag… Jag gillar att dansa, säger hon och slår ner med blicken.

I baren tvärs över gatan pumpar musiken hårdare. Kvinnorna har högklackat och nätstrumpor, det är allt.
Nummer 213 kliver ner och går fram till den japanska turist som vinkat till sig henne. Hon tar på sig trosorna, sveper ett glas tequila, sätter sig gränsle över mannen och pressar brösten mot hans ansikte. En stund senare har hon fått på sig kläder och han betalar avgiften till baren för att ta med henne därifrån.
Musiken tonas ner och en show med sju nakna kvinnor startar på podiet. När de gör fel blir de tillrättavisade av barmammorna. Inte sådär i luften, tungan måste nudda. En grupp unga ryggsäcksresenärer jublar.

Vid en annan bar längre ner på gatan sitter Kao. I väntan på att det ska bli hennes tur att gå in och dansa underhåller hon gästerna på uteserveringen.
Egentligen heter hon något annat, Kao är vad hon kallar sig på jobbet. Också hon ”gillar att dansa”, men tillägger att hon arbetar på baren för att hon måste.
– Förut jobbade jag i en sminkbutik, men lönen där räckte bara till mig. Jag måste skicka hem pengar också, säger hon.
Hon är 23 år, yngst i en syskonskara på åtta. Några av bröderna hjälper till med risodlingen hemma på gården i Thailands fattiga nordöstra hörn. Där bor också Kaos arbetslösa syster med sina barn. De syskon som har jobb och inkomster har egna familjer att försörja, så det faller på Kao att hjälpa föräldrarna och systern. Inkomsterna från jordbruket räcker inte till.
– Lönen här räcker inte heller egentligen. Det är för att jag följer med kunder som det går ihop, säger hon.

Kaos månadslön är ungefär 1700 kronor. Blir hon bjuden på ett glas juice får hon själv behålla omkring 12 kronor av priset. En natt med en kund ger henne 450-900 kronor beroende på hur lång tid det tar. Medelinkomsten i Thailand är ungefär 5300 kronor per hushåll.
Kao snörvlar och är hes. Allt regnande har gjort henne förkyld, säger hon, så hon har inte kunnat följa med några män på ett tag.
– Men jag måste gå hit åtminstone, annars blir det inga pengar alls.
Föräldrarna vet inte var hon arbetar, de tror att hon är kvar i butiken. Vad som skulle hända om de fick veta? Hon vänder bort ansiktet och tittar ner i golvet.
– Det får inte hända.
Kao jobbar sex dagar i veckan. Hon börjar klockan sex på kvällen och oftast är hon inte hemma förrän på morgonkvisten.
– På vägen hit stannar jag vid ett tempel och ber. För lycka och välgång, för min familj, för att det ska bli en bra kväll med mycket dricks och bra kunder.

På sin lediga dag åker hon till universitetet där hon läser ekonomi. Hon har två år kvar till examen.
– Jag skulle vilja ha min egen verksamhet, en liten butik kanske. Fast helst vill jag bli flygvärdinna och flyga över hela världen, säger Kao.
Ikväll är hennes släkting Sai där. Det är hennes första kväll, hon har blivit av med jobbet på en bilfirma. Sai ler blygt och fnissar generat när Kao och deras barmamma diskuterar prisförslag med en man över huvudet på henne.

Prostitution är, liksom pornografi, förbjudet i det konservativa Thailand. Ändå kan verksamheten fortsätta i landets många rödljusdistrikt, år ut och år in. Korruption är en stor del av problemet. Det finns pengar att tjäna för den polis som väljer att se mellan fingrarna.
En barägare som GP pratat med förklarar:
– Alla barer på gatan betalar 3000 baht (knappt 700 kronor) i månaden till områdets polisstation. Inget konstigt med det, de hjälper oss att hålla ordning i kvarteret och vi betalar för den servicen, säger kvinnan som inte vill framträda med namn.
– Vad skulle förresten polisen kunna göra? fortsätter hon. Det är inte olagligt att driva en strippklubb eller massagesalong. Tjejerna och killarna är anställda för att dansa och få kunderna att trivas, vad de gör utanför arbetstid har inte med baren att göra.

Sexarbetarorganisationen Empower har länge kämpat för att legalisera prostitution och ge prostituerade samma rätt till minimilön, socialförsäkringar och arbetarskydd som andra anställda. Grundaren Chantawipa Apisuk är uppgiven.
– Jag har pratat med journalister, forskare, myndigheter och internationella organ i 26 år nu utan att någonting har gjorts för att förbättra sexarbetarnas villkor.
Ingenting har heller gjorts, säger hon, för att sätta stopp för sexhandeln. Frågan är lågprioriterad. För mycket pengar står på spel.
– Tänk bara hur mycket staten skulle förlora om de populära ställena för sexturism stängdes ner, säger Chantawipa Apisuk och fortsätter:
– Det här går mycket högre upp än den lågavlönade polismannen som vill tjäna en extra slant. Du känner väl till Chuwit?

Affärsmannen Chuwit Kamolvisit greps 2003 sedan han på olaglig väg vräkt sina hyresgäster från en bit mark i centrala Bangkok. Han hämnades oförrätten genom att avslöja namnen på alla högt uppsatta poliser som han mutat för att hålla igång sina bordeller. Flera poliser visade sig även äga andelar i verksamheten.
Idag sitter Chuwit i parlamentet och har gjort sig ett namn som korruptionsmotståndare.
Några kvarter från Kaos gata jobbar Pat i en annan bar, i ett annat rödljusdistrikt. Som så många andra kom Pat till Bangkok för att dra in pengar till familjen. Då var hon 15, idag är hon 35.
Hon sparar pengar, drömmer om att flytta hem och starta ett café. Men det finns ingen marknad i hemstaden, säger hon. För lite folk och för lite pengar.
Pat har sett regering efter regering satsa stora belopp på utveckling av den nordöstra landsända som hon kommer ifrån, men hon har aldrig sett några pengar sippra hela vägen ner genom byråkratin.
– Om pengarna inte hamnat i fel fickor skulle jag inte sitta här idag, säger hon.












Valfeber i Burma
Mekong i fara
Burmas långa väg till fred

ikon flykt