Lång väg hem för Burmas flyktingar


Publicerad i Hufvudstadsbladet och Fria Tidningen, november 2012.

Burma har överraskat omvärlden med sina reformer, men än finns mycket kvar att göra. Stora delar av landet måste byggas upp efter årtionden av lågintensiva inbördeskrig. De många flyktingarna i Thailand blir kvar i limbo tills vidare.

Flyktinglägret Mae La är stort som en stad men syns inte på några kartor. Omkring 50 000 människor bor här i en lummig dal i djungeln nära Thailands gräns mot Burma. Mae La är det största av nio läger i Thailand.

45-åriga Mu Takpaw håller sig inomhus under de heta middagstimmarna. Hon tillhör karenfolket, en av Burmas många minoritetsgrupper. Tillsammans med maken och deras fem barn kom hon till Thailand 2008 på grund av konflikten mellan militären och karenfolkets gerilla KNLA, som kämpar för ökat självstyre.
– Vi var tvungna att fly från striderna, vår by förstördes helt och där finns ingenting kvar. Inga jobb, inget jordbruk, ingenting, säger Mu Takpaw.
De vandrade i nio dagar över Karenstatens djungelklädda berg i sydöstra Burma för att söka skydd i grannlandet. Yngsta dottern var då bara åtta månader.
– Då hade vi redan flytt elva gånger inom landet på grund av kriget, säger hon.

Karenfolkets uppror startade omedelbart efter Burmas självständighet från Storbritannien 1948, och brukar kallas världens längsta inbördeskrig. Sedan januari i år råder en bräcklig vapenvila, men något långsiktigt fredsavtal är ännu inte på plats. Sporadiska skärmytslingar förekommer fortfarande.
– Jag hoppas på fred, men jag litar inte på regeringen. Istället för att skicka tillbaka soldaterna till sina baracker har de förstärkt med ännu fler trupper, säger Mu Takpaw.

Hennes skepsis gäller inte bara regeringen och militären, utan de flesta företrädare för landets majoritetsbefolkning.
– Jag kan inte lita på Aung San Suu Kyi heller. Hon är på regeringens sida nu, säger Mu Takpaw.
Demokratikämpen Suu Kyi, som numera sitter i Burmas parlament, har kritiserats för sin tystnad om arméns pågående offensiv mot kachinfolket i norr och den senaste tidens etniska våld mellan muslimska rohingya och buddhistiska rakhine i västra Burma.

Den kvasidemokratiska regering som tillträdde i Burma våren 2011 efter 50 år av militärdiktatur har överraskat omvärlden med sina snabba reformer. Politiska fångar har släppts, tidningar kan ges ut relativt fritt och en rad ekonomiska förändringar har genomförts.
Men i flyktinglägret innebär utvecklingen en ny källa till oro. Många är rädda att omvärlden ska dra in sitt bistånd och skicka hem dem till Burma. Men det är för tidigt, menar de. Reformerna må ha förbättrat livet i städerna, men i de krigshärjade minoritetsområdena längs Burmas gränser har inte mycket hänt.
– Jag återvänder hem när det råder verklig fred och rättvisa, säger Mu Takpaw.

Deras rädsla är inte helt ogrundad. Flera biståndsprojekt längs gränsen har sett minskade anslag det senaste året när givarorganisationer valt att flytta pengarna till projekt inne i Burma. Då och då kommer även signaler från thailändska myndigheter om att man vill stänga lägren. Men flyktingarna får lugnande besked från FN:s flyktingorgan UNHCR.
– Alla, inklusive Thailand och Burma, är eniga om att det måste vara frivilligt att återvända. Och vi är helt enkelt inte där än, säger Vivian Tan på UNHCR.

Först och främst måste vapenvilorna omvandlas till fredsavtal, säger hon. Flyktingarna behöver garantier på att de är fria och skyddas av lagen, och det återstår mycket arbete för att få till en hållbar ekonomisk och social utveckling i de krigsdrabbade områdena.
– Dessutom måste områden med landminor märkas upp och röjas, säger Vivian Tan.
Burma räknas som ett av världens landminetätaste länder. Särskilt allvarligt är problemet längs gränserna mot Thailand och Bangladesh.

Inte heller TBC, en sammanslutning av biståndsorgan som står för mat och husrum i lägren, ser någon omedelbar risk för att flyktingarna tvingas återvända på grund av minskat bistånd.
– Givarländerna är medvetna om situationen och jag ser ingen allvarlig minskning av biståndet framöver, säger Sally Thompson på TBC.

Några hus bort från Mu Takpaw bor Shwe Kyar och hennes familj. Även de kom till Thailand 2008. De hoppas kunna åka vidare till ett annat land där 10-åriga dottern Eh Moo Paw kan få en bra utbildning.
– Hon har ingen framtid varken här eller i Burma, säger Shwe Kyar.
Thailand erkänner inte invånarna i lägren som flyktingar, vilket skulle ha gett dem möjligheten att ansöka hos UNHCR om att bosätta sig i ett annat land. 2005 gjordes ett undantag för alla som kommit dittills, men för Shwe Kyar och andra som kommit senare är läget låst. De är fast i lägret och får varken jobba eller studera i Thailand.
Shwe Kyar hoppas istället kunna anhöriginvandra till USA, där hennes make har en syster.

En som däremot inte har några planer på att åka utomlands är Mu Takpaws 19-årige son Samuel. Han vill gå med i gerillan och slåss för karenfolkets frihet.
– Om vi återvänder tomhänta kommer militären gripa oss, men om vi är beväpnade vågar de inte, säger han.







Burmas långa väg till fred
Mekong i fara






De okränkbara
Valfeber i Burma