Lönen räcker knappt till att leva på


Publicerad i Göteborgs-Posten, mars 2012.
majestat1

Cykeltaxiföraren Maung Maungs inkomst räcker knappt till mat och hyra. Han och hans familj är några av de många burmeser som lever på under två dollar om dagen. Efter decennier av vanstyre är landets ekonomi körd i botten.

Maung Maung är trött. Han kände sig inte bra i morse, magen spökade, så han orkade bara jobba en timma innan han lämnade tillbaka den hyrda cykeltaxin. De pengar han fick in täckte nätt och jämnt hyran för cykeln.
– En bra dag kan jag tjäna sex eller sju dollar, men idag blev det ingenting, säger 25-årige Maung Maung.
Med fru och två barn att försörja gör det honom till en av många burmeser som lever på under två dollar om dagen.

Decennier av isolering och vanskötta finanser har lett till att Burma idag räknas som ett av Asiens fattigaste och mest korrupta länder. Militära ledare och deras kumpaner har exploaterat landets stora naturtillgångar för egen vinning och lämnat en majoritet av befolkningen i fattigdom.
Det senaste årets politiska öppningar har inte satt stopp för det. En kampanj för att privatisera statliga tillgångar 2010 och 2011 gynnade enligt CIA bara militärernas egna familjer.
Maung Maung förlorade båda sina föräldrar 2008 när cyklonen Nargis svepte in över södra Burma och lämnade uppskattningsvis 140000 döda efter sig. Pappan var ingenjör, mamman lärare, och familjen hade en fin stenvilla. Men huset var belånat, så efter föräldrarnas död återstod inget annat alternativ än att sälja.

Nu bor Maung Maung med sin fru O Man Khing och deras två barn i en liten bambuhydda en kort båtresa tvärs över floden från den forna huvudstaden Rangoons nedgångna stadskärna.
– Jag hade ett bra liv innan cyklonen, men nu har jag ingenting, säger han och sveper menande med armarna över hyddans torftiga inredning. En tunn matta att sova på, en korg med kläder, en plåtlåda med hänglås och lite köksattiraljer.
Spjälorna sitter glest i både golv och tak, men det är taket som oroar Maung Maung mest.
– Det måste fixas innan regnsäsongen kommer, annars kan vi inte sova här, säger han.
Området där de bor är ett tillfälligt evakueringsläger. Liksom Maung Maungs hydda har hela kvarter av simpla bostäder byggts där med stöd av Unicef, som efter lång väntan tilläts komma in med hjälp efter naturkatastrofen.

Men marken ägs av regeringen, och Maung Maung måste betala ungefär tolv dollar i månaden i hyra för sin lilla markplätt. Hur länge han och hans grannar får bo kvar vet de inte, men de befarar det värsta. Områdets attraktiva läge nära floden innebär att markpriserna kommer skjuta i höjden den dag utländska investeringar i Burma sätter igång på allvar.
Investerare har länge hållit sig borta från Burma, inte bara på grund av omvärldens sanktioner utan även till följd av ett osäkert affärsklimat. Inflationen är oförutsägbar, växelkurssystemet är krångligt och den lokala valutan, kyat, är kraftigt övervärderad. Dessutom saknar landet regelverk för utländska investeringar vilket lett till att hugade spekulanter varit utlämnade åt regimens godtycke och nycker.

Det senaste året har den nya militärstödda regeringen med president Thein Sein i spetsen tagit vissa inledande steg för att bättra på landets ekonomiska situation. Exporttullarna har sänkts, restriktionerna för den inhemska finanssektorn har lättat något och regeringen har bjudit in experter från Världsbanken och Internationella valutafonden för att få hjälp med att reformera ekonomin. Men än återstår mycket att göra.
Vart Maung Maung själv ska ta vägen i framtiden kan han inte svara på, men han vill bestämt skapa ett bättre liv för sig och sin familj. Han vill sluta köra cykeltaxi och hoppas kunna jobba som turistguide istället.
– Och om jag blir rik en dag kanske jag kan bygga ett sånt hus, säger han och pekar på grannens ruckel av korrugerad plåt och överblivna brädlappar.
– Det kostar 40 dollar i månaden.











Mekong i fara

Burmas långa väg till fred

Valfeber i Burma
ikon flykt