Publicerad i Göteborgs-Posten, april 2012. Burmas nya huvudstad gör ingen glad. Naypyidaw är en livlös öken av storhetsvansinne, cement och hemlängtan. Varför staden ens har byggts är en gåta.Personalen bakom receptionen i hotellets öde lobby ser sysslolösa ut. Alla sju har flyttat från Rangoon för att jobba i Naypyidaw. Gillar de att bo här, i Burmas nya huvudstad? De fnissar nervöst åt frågan och kastar menande blickar på varandra. Trots den närapå outhärdliga hettan är Naypyidaw en iskall plats. Det är inte i första hand de breda, relativt jämna vägarna som utgör den största kontrasten mot övriga Burma, utan frånvaron av liv. Här finns inget naturligt centrum med butiker, restauranger och caféer, inga gator och inga torg – kort sagt, inga offentliga platser där människor kan träffas och umgås spontant. Stadsplanen verkar direkt utformad för att hålla människor i schack och hindra dem från att intrigera mot makten. Att ens kalla Naypyidaw för stad är en överdrift. Snarare är det ett glesbebyggt, vidsträckt område vars olika delar binds samman av ett sparsamt trafikerat nät av mångfiliga motorvägar, vissa så breda att mindre flygplan kan landa och lyfta. Vid sidan av den motorväg som klyver genom hotellzonen står en ung ingenjör och övervakar en grupp kvinnor som gräver ned en vattenledning. Liksom de flesta daglönare inom bygg- och anläggningssektorn i Naypyidaw kommer de från någon av byarna i närheten, berättar ingenjören. De tjänar 2000 kyat, drygt 15 kronor, om dagen. Den enda kollektivtrafik som staden har att erbjuda är de bussar som varje morgon och eftermiddag går i skytteltrafik mellan ministerierna och regeringstjänstemännens bostäder. Den som på egen hand vill ta sig för att shoppa i någon av de två galleriorna eller äta på någon av de ensligt placerade restaurangerna får ordna transporten själv. Avstånden i Naypyidaw är oändliga, att gå är sällan ett alternativ. I sex år har Naypyidaw varit Burmas huvudstad. En tidig novembermorgon 2005 kom order från den nyckfulla militärjunta som styrde landet fram tills en ny, till namnet civil men militärstödd regering tog över makten för ett år sedan: Det första flyttlasset gick den 6 november 2005. Fem dagar senare, den 11 november klockan 11 på förmiddagen, lämnade den andra konvojen Rangoon med sina 1100 lastbilar, 11 militärbataljoner och 11 ministerier. Astrologi är viktigt i Burma, och samtliga juntor som styrt landet sedan militären tog över makten i en kupp 1962 har förlitat sig på gynnsamma sifferkombinationer i sina beslut. Bygget hade påbörjats 2002 och var långt ifrån färdigt, så till en början fanns inte plats att hysa in regeringstjänstemännens familjer. Det saknades också skolor, dagis och vårdinrättningar. Men även sedan bostäder färdigställts valde många familjer att stanna i Rangoon, och många av Naypyidaws invånare åker fortfarande hem till sina nära och kära över helger och längre ledigheter. Enligt Oslobaserade nättidningen Democratic Voice of Burma står många av de hastigt uppförda bostäderna idag obebodda eller obeboeliga. Exakt varför det utfattiga Burmas förra ledare valde att genomföra ett så storslaget och dyrt projekt vet nog bara de själva. Den officiella förklaringen var att Rangoon hade blivit för trångt och att det saknades plats för nya regeringsbyggnader. Enligt en annan teori handlar huvudstadsbytet om att lägga grunden för en ny epok av evigt militärstyre. Med regeringen i tryggt förvar spelar det ingen roll om landet lamslås av nya protester liknande dem som bröt ut 1988 och 2007. Regeringsmaskineriet kan fortsätta arbeta ostört från sin isolerade plats. Trots att Naypyidaw nu har varit huvudstad i sex år fortsätter Rangoon att vara landets ekonomiska centrum. Än så länge har även alla utländska ambassader valt att stanna kvar i den gamla huvudstaden. |