Staden som ingen vill ha

Burmas nya huvudstad gör ingen glad. Naypyidaw är en livlös öken av storhetsvansinne, cement och hemlängtan. Varför staden ens har byggts är en gåta.

Personalen bakom receptionen i hotellets öde lobby ser sysslolösa ut. Alla sju har flyttat från Rangoon för att jobba i Naypyidaw. Gillar de att bo här, i Burmas nya huvudstad? De fnissar nervöst åt frågan och kastar menande blickar på varandra.
– Nej, här finns ingenting, säger de nästan som i kör.

Trots den närapå outhärdliga hettan är Naypyidaw en iskall plats. Det är inte i första hand de breda, relativt jämna vägarna som utgör den största kontrasten mot övriga Burma, utan frånvaron av liv. Här finns inget naturligt centrum med butiker, restauranger och caféer, inga gator och inga torg – kort sagt, inga offentliga platser där människor kan träffas och umgås spontant. Stadsplanen verkar direkt utformad för att hålla människor i schack och hindra dem från att intrigera mot makten.

Att ens kalla Naypyidaw för stad är en överdrift. Snarare är det ett glesbebyggt, vidsträckt område vars olika delar binds samman av ett sparsamt trafikerat nät av mångfiliga motorvägar, vissa så breda att mindre flygplan kan landa och lyfta.
Från hotellzonen i söder till de mest avlägsna ministerierna – alla identiskt utformade – som ligger utkastade i terrängen i norr är det flera mil, och här och där ligger regeringstjänstemännens bostadsområden utspridda i klungor. Däremellan ödemark eller byggarbetsplatser.
Längre norrut ligger ett slutet militärt område med paradyta och bostäder för den mäktiga armén som styrt landet med järnhand de senaste 50 åren.

Vid sidan av den motorväg som klyver genom hotellzonen står en ung ingenjör och övervakar en grupp kvinnor som gräver ned en vattenledning. Liksom de flesta daglönare inom bygg- och anläggningssektorn i Naypyidaw kommer de från någon av byarna i närheten, berättar ingenjören. De tjänar 2000 kyat, drygt 15 kronor, om dagen.
Själv kommer han från Rangoon, men är placerad i Naypyidaw tills firmans byggkontrakt är uppfyllt. Han skulle flytta tillbaka omedelbart om han fick chansen.
– Allting är dyrt här och det är svårt med transporter om man inte har en egen bil. Det är så långt till allt, säger han.

Den enda kollektivtrafik som staden har att erbjuda är de bussar som varje morgon och eftermiddag går i skytteltrafik mellan ministerierna och regeringstjänstemännens bostäder. Den som på egen hand vill ta sig för att shoppa i någon av de två galleriorna eller äta på någon av de ensligt placerade restaurangerna får ordna transporten själv. Avstånden i Naypyidaw är oändliga, att gå är sällan ett alternativ.

I sex år har Naypyidaw varit Burmas huvudstad. En tidig novembermorgon 2005 kom order från den nyckfulla militärjunta som styrde landet fram tills en ny, till namnet civil men militärstödd regering tog över makten för ett år sedan:
Alla ministerier inklusive dess personal skulle flytta från den gamla huvudstaden Rangoon till en ny stad som byggts i all hemlighet 30 mil norrut. Regeringstjänstemännen fick 48 timmar på sig att packa ihop sina kontor och meddela sina familjer om flytten. Den som vägrade följa med riskerade fängelse.
– Jag förstår inte varför de beslutade att lämna Rangoon, sa en man i Rangoon till BBC i slutet av 2005.
Och han var inte ensam om sin förvirring.
– Jag kan inte förstå varför de vill komma hit, sa en bybo i närheten av den plats i centrala Burma som tidigare varit ett öde skogslandskap men som nu plötsligt förvandlats till landets huvudstad.

Det första flyttlasset gick den 6 november 2005. Fem dagar senare, den 11 november klockan 11 på förmiddagen, lämnade den andra konvojen Rangoon med sina 1100 lastbilar, 11 militärbataljoner och 11 ministerier. Astrologi är viktigt i Burma, och samtliga juntor som styrt landet sedan militären tog över makten i en kupp 1962 har förlitat sig på gynnsamma sifferkombinationer i sina beslut.
Naypyidaw förklarades officiellt som huvudstad vid en ceremoni på Arméns dag den 27 mars 2006. Det var också då staden fick sitt namn, som betyder ”kungasäte” eller ”kungars hemvist”.

Bygget hade påbörjats 2002 och var långt ifrån färdigt, så till en början fanns inte plats att hysa in regeringstjänstemännens familjer. Det saknades också skolor, dagis och vårdinrättningar. Men även sedan bostäder färdigställts valde många familjer att stanna i Rangoon, och många av Naypyidaws invånare åker fortfarande hem till sina nära och kära över helger och längre ledigheter. Enligt Oslobaserade nättidningen Democratic Voice of Burma står många av de hastigt uppförda bostäderna idag obebodda eller obeboeliga.
Det är tydligt att Naypyidaw har byggts i all hast med kvantitet snarare än kvalitet för ögonen. Färgen har redan börjat flagna på många fasader, putsen har spruckit och de en gång så omskrivna jämna motorvägarna har inte stått pall för centrala Burmas extrema väder med monsunregn och ihållande torka.

Exakt varför det utfattiga Burmas förra ledare valde att genomföra ett så storslaget och dyrt projekt vet nog bara de själva. Den officiella förklaringen var att Rangoon hade blivit för trångt och att det saknades plats för nya regeringsbyggnader.
Men markfrågor har aldrig varit ett problem för militärjuntan som är ökänd för sina tvångsförflyttningar av människor de ansett vara i vägen. De hade lätt kunnat skapa det utrymme de behövde i Rangoon.
En av flera teorier som lagts fram är att generalerna var rädda för en utländsk invasion. Rangoon ligger nära havet, och en marin styrka skulle kunna segla uppför floden och inta staden.

Enligt en annan teori handlar huvudstadsbytet om att lägga grunden för en ny epok av evigt militärstyre. Med regeringen i tryggt förvar spelar det ingen roll om landet lamslås av nya protester liknande dem som bröt ut 1988 och 2007. Regeringsmaskineriet kan fortsätta arbeta ostört från sin isolerade plats.
Många har även påpekat att bygget av Naypyidaw följer en gammal tradition. Burmas tre viktigaste krigarkungar – vars gigantiska statyer kikar ner över den militära paradytan i Naypyidaw – byggde alla nya huvudstäder när de grundlade sina historiska imperier. Flera bedömare menar att den nya huvudstaden, underkuvandet av etniska minoritetsgrupper, namnbytet från Burma till Myanmar, landets nya konstitution och den nu inledda ”disciplinerade demokratin” alla är bitar i samma pussel – grundandet av Burmas fjärde imperium.

Trots att Naypyidaw nu har varit huvudstad i sex år fortsätter Rangoon att vara landets ekonomiska centrum. Än så länge har även alla utländska ambassader valt att stanna kvar i den gamla huvudstaden.
– Jag tror inte vi kommer flytta dit än på länge. Problemet är att ingen vill vara först på plats, du får ett ganska ensamt liv där då, säger en ej namngiven diplomat i Rangoon till AFP.
En kvinnlig regeringstjänsteman som tidningen Irrawaddy pratat med saknar sin man och sina barn, men vill inte att de ska behöva stå ut med livet i Naypyidaw.
– Det här stället kan inte erbjuda min familj någon värme så länge det är våra ledares huvudstad. Jag vill att mina barn växer upp i folkets huvudstad, säger hon.