Ukraina behöver folk som slår Putin på käften


Publicerad i KIT, juni 2015, med en video och bilder av Magnus Sundberg.
Bilderna här är tagna av Martin Spaak.

Ukrainas militar låter allmänheten känna på vapnen i sin strävan att höja stridsmoralen och samla in bidrag till trupperna.

Ukrainas militar låter allmänheten känna på vapnen i sin strävan att höja stridsmoralen och samla in bidrag till trupperna.

Knocka en Putin-docka och skänk en slant till mat och kläder. Ukrainas soldater behöver folkets bidrag för att möta hotet från Ryssland.

Andrej rycker och drar i Putins näsa. Ansiktet har hamnat på sniskan och måste rättas till inför nästa omgång stryk.
Putin får en smäll. Putin pruttar. Alla skrattar. Det är roligt att prygla fiendepresidenter tillsammans på torget.
– De flesta ukrainare bär på en massa negativ energi gentemot Putin. Jag ville ge dem en chans att avreagera sig, säger Andrej, en student i tjugoårsåldern som inte vill avslöja sitt efternamn.
Det är han som byggt Putin-dockan som nu får sig en omgång på ett litet torg på Frihetsavenyn i centrala Lviv. Andrejs version av den ryska presidenten är klädd i vit särk med blodstänk på.
– Jag ville visa honom som den grymma person han är, med tusentals liv på sitt samvete, säger Andrej.

Nedsättande bilder av Putins ansikte syns på allt från dörrmattor och öletiketter till toapapper på Lvivs marknad.

Nedsättande bilder av Putin syns på allt från dörrmattor och öletiketter till toapapper på Lvivs marknad.

Ja, bakom munterheten där på torget vilar ett allvar – kriget i öster där Ukrainas armé slåss mot separatister som får sitt militära stöd från Ryssland. Andrejs tanke med Putin-dockan är att skramla pengar till landets soldater. Spöa Putin, lägg en slant i lådan.
Ukrainas president Petro Porosjenko har varnat för att Ryssland planerar ett större anfall, och nyligen kom bildbevis på att Ryssland samlat stora mängder vapen och soldater nära gränsen till det område som separatisterna kontrollerar.

Samtidigt kan regeringen i Kiev inte ens förse soldaterna med mat och kläder utan allmänhetens donationer.
Och folk hjälper gärna till. Bara på det lilla torget i Lviv, hundra mil från kriget, trängs Andrej och hans Putin-docka med sex-sju andra insamlingar.

Katja Andrusjtjenko samlar in pengar till mat och kläder åt de ukrainska soldaterna.

Katja Andrusjtjenko samlar in pengar till mat och kläder åt de ukrainska soldaterna.

22-åriga Katja Andrusjtjenko sitter framför ett militärtält och tar emot donationer till en av de många frivilligorganisationer som skickar mat och kläder till fronten. Hon är stolt över människors vilja att dra sitt strå till stacken.
– Det visar vilket starkt land vi skulle kunna vara, att folk inte bara sätter sig ner och låter någon annan ta hand om problemet.

Insamlingsbössan på bordet är en stor plastlåda, den sort som folk i vanliga fall skaffar för att förvara saker i under sängen. Vissa dagar får hon in 2 000 hryvnja (800 kronor), säger hon, andra dagar tio gånger så mycket.
– Det är alla möjliga som stannar och lägger i pengar, från små barn till gamlingar som ger bort sina sista slantar. Ibland lägger de bara en hryvnja (40 öre) men jag kan se att de hade behövt pengarna själva.

Visst, säger hon, det hade varit bättre om regeringen kunnat betala fullt ut för landets försvar. Men nu är det som det är.
– Vi var väldigt illa ute i början av kriget. Det är vi fortfarande, även om det har blivit lite bättre. Så om folk vill hjälpa till är det bra, säger Katja Andrusjtjenko.

Det var inte mycket till armé han lämnade efter sig, Viktor Janukovytj. När Ukrainas förra president avsattes i februari 2014, hade han under sina fyra år vid makten skurit ner försvarsbudgeten till ett minimum.
– Janukovytj var mer rädd för inre än för yttre hot, så han drog ner på allting som hade med försvaret att göra och satsade på inrikesministeriet och säkerhetstjänsten istället, säger Jakob Hedenskog, Ukrainaexpert på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Presidenten hade rätt, hotet kom inifrån. Efter månader av protester mot hans beslut att närma sig Ryssland ytterligare istället för att skriva under ett associationsavtal med EU, tvingades Janukovytj till slut på flykt.
Sedan gick allt snabbt. Den i huvudsak ryskspråkiga Krim-halvön annekterades av Ryssland utan nämnvärt ukrainskt motstånd, och snart tog pro-ryska separatister i öster till vapen.

Krigets offer ligger i färska gravar i utkanten av den berömda Lychakiv-kyrkogården i Lviv.

Stadens döda soldater ligger i färska gravar i utkanten av den berömda Lychakiv-kyrkogården i Lviv.

Så stod de där, ukrainarna, mer eller mindre tagna på sängen, med ett urholkat försvar och välbeväpnade ryskstödda separatister som fiende.
Ryssland har visserligen konsekvent förnekat inblandning, men enligt Jakob Hedenskog råder det ingen tvekan. Satellitbilder, ryska soldaters sociala medie-uppdateringar, tillfångatagna ryska soldaters erkännanden, ryska soldatmödrars listor över omkomna – allt pekar åt samma håll.
– Det är otvivelaktigt så att det finns ryska militära förband i Ukraina, säger han.

Det ukrainska försvaret lyckades samla sig något så när efter fiaskot på Krim, men tvingades redan från början be folk om donationer. Och även om ambitionen är att höja försvarsbudgeten på sikt är det än så länge frivilliga bidrag som håller armén under armarna.
– De förbättringar vi har sett har baserats på vad frivilliga har kunnat bidra med, säger Jakob Hedenskog.

Visst stöd kommer också utifrån, bland annat i form av fordon och skyddsutrustning. USA, Kanada och Storbritannien har också militära instruktörer på plats, och det pågår diskussioner om att skicka vissa typer av defensiva vapen.
– Men Tyskland och flera andra europeiska länder ser det som en upptrappning av konflikten, säger Jakob Hedenskog.
Sedan i februari råder en bräcklig vapenvila i östra Ukraina, även om dagliga skärmytslingar förekommer och säkerhetsorganisationen OSSE regelbundet rapporterar om överträdelser.
Enligt FN-organet OCHA har konflikten hittills krävt fler än 6 300 liv, och flyktingorganet UNHCR uppger att 1,3 miljoner människor är på flykt inom landets gränser.

Katja Andrusjtjenko, 22-åringen med den stora insamlingslådan, är en av dem. Hon kommer från Donetsk, en av städerna i det separatistkontrollerade området i öster.
Det är ungefär ett år sedan den där dagen en lärare ringde och sa att han sett ryska soldater köra omkring i staden. Snart såg hon dem med egna ögon nere på Lenintorget, berättar hon.
– Jag förstod att det snart skulle hända en massa hemska saker där, så jag bestämde mig för att åka, säger Katja Andrusjtjenko.

Snart rasade hårda strider, inte minst vid stadens flygplats. Närmare en halv miljon människor är på flykt inom Donetsk län.
Vårens tentor på universitetet var avklarade, så Katja Andrusjtjenko köpte en tågbiljett hit till Lviv, där hennes syster bor. Sedan dess har hon suttit här på torget och samlat in pengar. Och hon vill stanna i Lviv.
– Jag vill inte tillbaka till Donetsk. Staden är inte en del av Ukraina längre, och jag tror inte den kommer bli det igen på länge. För det är ju inte ett gäng separatister våra soldater slåss mot, det är Ryssland. Och Ryssland är mycket starkare, säger hon.

Men trots det tänker hon mycket på östra Ukraina. Hon har många vänner kvar där som pratar ukrainska och identifierar sig som ukrainare. De känner sig inte alls hemma i de ryskspråkiga rebellernas önskan att bryta sig loss från Ukraina.
Krim är förlorat, säger hon, men de separatistkontrollerade områdena bara måste återtas.
– Det finns en massa ukrainare där som bara sitter och väntar på att Ukraina ska komma tillbaka, säger hon.

Och hon har inte gett upp hoppet helt, trots den ryska arméns överlägsenhet. Katja Andrusjtjenko tror verkligen på Ukrainas soldater.
– De är väldigt hängivna och patriotiska, säger hon.
Katja Andrusjtjenko håller hela tiden koll på sin telefon. Tar upp den ur fickan, ser efter om något hänt, stoppar ner den, tar upp den igen. Pojkvännen Vasil är vid fronten nära Donetsk. De pratar ofta, flera gånger om dagen, men ibland kan han inte höra av sig.
– Hans pluton har ett stort område att bevaka, så det händer ofta att de hamnar i strider med ryssarna, säger hon.

De träffades genom gemensamma vänner. Vasil var på permission men istället för att åka hem till Odessa kom han till Lviv.
– Två av hans vänner härifrån hade dött vid fronten, och han kom hit för att ta reda på hur det hade gått till, säger Katja Andrusjtjenko.
Hon pluggar samtidigt som hon sitter där och samlar in pengar. Universitetet i Donetsk har flyttat sin verksamhet till Vinnytsia, 30 mil från Lviv. Hennes föräldrar bor där numera, så hon kan åka dit och skriva sina tentor i internationella relationer. Exakt vad hon vill bli vet hon inte.
– Jag vill jobba för mitt land, kanske för regeringen eller den lokala administrationen. Men just nu vill jag bara att kriget ska ta slut, säger Katja Andrusjtjenko.

Frågan är vad Ryssland vill, jätten med en försvarsbudget som enligt fredsforskningsinstitutet Sipris siffror är mer än tjugo gånger större än Ukrainas.
– Ryssland vill ha en ny säkerhetsordning i Europa där deras inflytelsesfär erkänns, säger Carolina Vendil Pallin, forskningsledare och Rysslandsexpert på FOI.

I praktiken betyder det att Ryssland vill ha rätten att bestämma vad som händer i grannländerna – vilken politik som förs, vilka de handlar med och vilka allianser de ingår i.
Och om de inte får det? Då är de beredda att bättra på sitt förhandlingsläge, inte med en regelrätt invasion eller annektering, utan genom att hålla en konflikthärd kvar i låst läge. Som i till exempel Sydossetien eller Abchazien.
– De här frusna konflikterna är ingen belastning för Ryssland, utan förhandlingskort som de kan använda sig av, säger Carolina Vendil Pallin.

Trots en kraftigt försämrad rysk ekonomi till följd av en allmän inbromsning, västs sanktioner och ett rekordlågt oljepris, har Putin inte backat en millimeter.
– Rysk ekonomi är inte som Ukrainas, pengarna kommer inte ta slut. De har fortfarande stora inkomster från gas-, olje- och vapenexport, säger Carolina Vendil Pallin.

Nyfikna i alla åldrar lockas till militärens utrustning på det lilla torget i Lviv.

Nyfikna i alla åldrar lockas till militärens utrustning på det lilla torget i Lviv.

Putin-boxningen fortsätter på torget. Vasil Pogotjuk tar av sig jackan och mjukar upp armarna innan han delar ut ett gäng högerkrokar. Han är förbannad på Putins lögner.
– Först sa han att det inte fanns några ryska soldater på Krim, och sen var Krim plötsligt ryskt. Nu säger han samma sak om östra Ukraina, säger Vasil Pogotjuk.
Han spottar fram ännu en tirad på samma tema. Sedan skiner han upp och nickar mot Putin-dockan.
– Men det här är kul!

IT-killen Roman Babyc, 25, och studenten Julia Mokrytska, 22, stannar och betraktar insamlingarna. Intill dem står en sönderskjuten minibuss med granatgevär som insamlingsbössa, och en tandläkarorganisation ber om stöd till en mobil tandklinik.
– Det är sorgligt. En stat ska kunna betala för sitt försvar, säger Roman Babyc.
De planerar att gifta sig om ett år. Bara inte kriget bryter ut på allvar, så att alla män kallas in.
– Det klart jag är orolig, det borde alla vara, säger Julia Mokrytska.

En bit därifrån står 21-åriga Vasil Holod och samlar in pengar till sitt kompani. Bidragsgivarna kan provsitta stridsfordon eller posera med maskingevär innan de skänker en slant.
Han har gjort sin vända vid fronten, kom hem med en mindre splitterskada i armen för ett par veckor sedan. Men vad tycker han egentligen om att behöva stå här och be om pengar? Han ler snett åt frågan, ser plågad ut.
– Jag vet inte vad jag ska säga, säger Vasil Holod och slår ut med armarna.





Mekong i fara







ikon flykt
De okränkbara
Valfeber i Burma